Situation Malmö

Har Sverige valt att konfrontera islamismen?

Har Sverige valt att konfrontera islamismen?
april 28
09:42 2016

Nima Gholam Ali Pour går igenom Miljöpartiets kris och vilket stort arbete som återstår om Sverige väljer att konfrontera islamismen.

Jag måste uppriktigt säga att jag blev överraskad över att Mehmat Kaplan tvingades avgå. Jag blev också överraskad över att Yasri Khan fick lämna sina uppdrag och dra tillbaka sin kandidatur till Miljöpartiets partistyrelse. Att både Mehmet Kaplan och Yasri Khan hade varit engagerade i islamistiska organisationer var inte nya uppgifter. Islamismens inflytande i vissa svenska partier var inte något nytt. Det var något som etablissemanget i Sverige hade accepterat. Moderaterna hade en riksdagsledamot mellan 2010 och 2014 som trodde att det bara fanns en tolkning av islam och enligt den tolkningen så gällde följande:

  1. Kvinnor ska bära slöja.
  2. Män ska inte ta kvinnor i hand.
  3. Ingen sex utanför äktenskap.
  4. Män och kvinnor ska inte dansa med varandra.

Media startade inte något drev mot den moderata riksdagsledamoten Abdirisak Waberi. Islamism var accepterad i Sverige. Men något verkar ha förändrats.

Den vanliga processen där Kaplans kritiker skulle anklagas för islamofobi fungerade inte. Det gjordes flera försök att lyfta fram bilden av att Mehmet Kaplan och Yasri Khan var utsatta för diskriminering. Bland annat i Nyheter24 skrev Fritiof Ajvide från den liberala Frihetssmedjan att om Kaplan hade varit en etnisk svensk minister “hade ingen ens lyft på ögonbrynet”. Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer(SUM) menade att Kaplans avgång innebär att “svenska muslimer inte har en plats i de politiska finrummen”. Salahuddin Barakat och Sema Ekinci från Islam-akademin i Malmö skrev en artikel i Svenska Dagbladet där man försvarade Yasri Khan på ett sätt som nästan kan beskrivas som ett hot. Barakat och Ekinci skriver:

“Många forskare har fastställt att en bidragande faktor till radikalisering bland ungdomar är att de upplever sig marginaliserade. När en person känner sig oförmögen att bidra till förändring i sitt samhälle genom demokratiska medel är steget inte långt bort från radikalisering. Rimligtvis bör man vara särskilt aktsam för detta i dessa tider när våldsbejakande grupper som IS letar rekryter på global skala. Vad sänder det för signaler till den muslimska ungdomen när en muslimsk politiker utesluts på grund av religiöst förankrade handlingar?”

Om jag tar mig rättigheten att tolka det som Barakat och Ekinci skriver så verkar det som om de menar att om vi inte ger makt till muslimer så kommer de att gå med i ISIS. Att just Barakat försvarar Yasri Khan är inte någon överraskning eftersom Barakat också vägrar skaka hand med kvinnor, vilket jag tidigare uppmärksammat i Situation Malmö. Inga medier i Skåne har skrivit om att Barakat inte skakar hand med kvinnor trots att Barakat har ett stort samarbete med Malmö stad gällande kampen mot våldsbejakande extremism.

Dagens Nyheter tyckte att hälsning borde vara en privatsak vilket är märkligt då hälsning är motsatsen till en privatsak eftersom man inte hälsar till sig själv utan till en annan person. Dessutom skrev Dagens Nyheter:

“Åsikten att män och kvinnor inte ska röra varandra utanför äktenskapet är oerhört konservativ. Men den är inte nödvändigtvis nedvärderande eller diskriminerande.”

Då kan man fråga Dagens Nyheter vad de tycker om politiker som väljer att inte ta afro-svenskar eller romer i hand. Är det inte heller diskriminerande eller nedvärderande? Eller är det så att Dagens Nyheter har bestämt att just kvinnor är den grupp som ska offras på mångkulturens altare?

Ett lokalt språkrör för Grön Ungdom avgick också eftersom hon inte kände sig trygg inom politiken eller sitt förbund som “svensk muslim”. Samma lokala språkrör skrev förra månaden en debattartikel i Aftonbladet där hon menade att hijab var “en symbol för frigörelse”.

Vad som inte uppmärksammades i debatten var att SSU:s antirasistiska talesperson, Jonas Bergström, skrev en ledare i Folkbladet där han försvarar Yasri Khans sätt att hälsa och kritiserar medierna:

“Men att hälsa genom att lägga handen på bröstet hotar varken samhällsgemenskapen eller jämlikheten. Det gör däremot detta sanslösa debattklimat där dreven verkar flytta från muslim till muslim till den som försvarar en muslim som blir utsatt för drev.”

Även om Socialdemokraterna försöker visa upp att de fördömer Yasri Khans sätt att hälsa så finns det socialdemokrater som Jonas Bergström som sitter i SSU:s förbundsstyrelse, som tycker att det är media som agerar fel. Detta är förresten samma Jonas Bergström som för tre år sedan försvarade Omar Mustafas handlingar och även då ansåg att medierna behandlade islamister på ett orättvist sätt.

Det som är intressant är inte bara att de gamla metoderna att tysta ner debatten om islamism och islamistiska politiker i Sverige, inte har fungerat, utan det är också intressant att debatten om Kaplan fortsätter och har blivit till en debatt om islamism i Sverige. Bland annat nämnde Expressen att Yasri Khans organisation Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa får skattemedel. Hela det muslimska civilsamhället har i åratal fått skattemedel utan att Expressen brytt sig. Men någonting i Sverige har förändrats.

Rebecca Weidmo Uvell, borgerlig opinionsbildare, har plötsligt blivit intresserad av hur mycket skattemedel som går till det muslimska civilsamhället och hon har kartlagt detta i ett blogginlägg. Hon har också skrivit om hur olika nyckelpersoner finns i olika organisationer i det muslimska civilsamhället. Det är en mycket bra kartläggning men det hon kartlägger har funnits rätt länge. Ni som brukar läsa vad jag skriver kommer nog ihåg att jag skrev en text för tre år sedan. Den texten finns nu i min bok “Därför är mångkultur förryck” och där står det följande:

“Organisationerna som ingår i det muslimska civilsamhället är Islamiska förbundet i Sverige, Ibn Rushd, Sveriges muslimska råd, Sveriges muslimska förbund, Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén m.fl. I första hand så framstår det som om det är ett stort civilsamhälle med många organisationer och medlemmar. Men det är mer som en rörelse där samma personer har nyckelroller i olika organisationer. Islamiska förbundets presstalesman, Mohammed Amin Kharraki, brukade vara ordförande för Sveriges Unga Muslimer, som ingår i paraplyorganisationen Sveriges muslimska råd. Abdallah Salah, vice-ordförande för Islamiska förbundet i Stockholm, är samtidigt verksamhetsansvarig för Islamic Relief som ingår i Sveriges muslimska råd. Mostafa Kharraki, vice-ordförande för Ibn Rushd är ordförande för Islamic Relief. Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet, är förbundsrektor för Ibn Rushd. Rashid Mousa, ledamot i Sveriges Unga Muslimer är projektsamordnare i Ibn Rushd. Listan kan göras hur långt som helst. Det  finns en grupp personer som har de viktigaste uppdragen i alla de organisationer som ingår i det muslimska civilsamhället. Det innebär att det som på ytan ser ut som flera organisationer egentligen är en rörelse där ett fåtal personer som ofta känner varandra personligen har alla de viktigaste uppdragen.” (Källa: Därför är mångkultur förtryck, sidan 19-20)

Den här texten skrevs 2013 och publicerades på den blogg jag hade då, som hette Nimatown. Fast på den tiden brydde sig ingen om det här. Någonting har verkligen förändrats i debattklimatet. Vi håller på att påbörja den debatt om islamism som vi verkligen behöver i Sverige. Det gör inget att en del av de personer som nu ser till att debatten kommer igång är opportunister. Det viktiga är att vi får en kritisk debatt om islamism.

Expresssens krönikör Anna Dahlberg skriver att “värderingarna är nästa stora strid”. Detta är ett märkligt uttalande då värderingar länge varit en strid för många människor i Sverige. Vi har länge haft debatter i Sverige om hur stort utrymme islam ska få i samhället. Debatten om värderingar fanns 2014 när jag slog fast att “Allah bestämmer inte i Sverige”. För två partier, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, som präglas av värdekonservatism har den politiska debatten alltid handlat om värderingar. Anna Dahlbergs anslutning till politiska positioner som i praktiken är värdekonservativa visar hur debattklimatet i Sverige har förändrats.

Trots att debattklimatet i Sverige håller på att förändras så är Miljöpartiet långt ifrån en förändring. En islamist i Grön Ungdom som gjort Rabia-tecknet, som är ett uttryck för stöd för Muslimska Brödskapet, fick stanna efter att han “sagt att han inte tänker göra så igen”. Samtidigt är det svårt att ha något som helst förtroende för Miljöpartiet då man tittar på hur deras företrädare uttalat sig efter islamist-skandalerna.

Per Gahrton ser inte alls att Miljöpartiet har gjort några misstag, utan felet ligger hos Israel och “makthavarnas medier”. Anledningen till att Miljöpartiet utsätts för denna “kampanj”, enligt Gahrton, är framförallt deras “kritik mot det materialistiska samhället” och deras stöd till Palestina. Gahrton antyder att drevet mot Miljöpartiet visar att Sverige egentligen inte är en demokrati. Att Miljöpartiet faktiskt är ett regeringsparti och är makthavare verkar Gahrton ha glömt. Det är inte heller som om Miljöpartiet har haft en dålig relation med medierna. De flesta undersökningar visar att om den svenska journalistkåren skulle rösta så skulle Miljöpartiet bli största parti. Tyvärr så håller inte Per Gahrtons konspirationsteori när den möter verkligheten.

Skärmavbild 2016-04-28 kl. 11.40.18

En annan företrädare för Miljöpartiet som får oss att tvivla på Miljöpartiets trovärdighet är partisekreteraren Anders Wallner. Efter att det kommit fram att Kaplan har haft möten med islamister och fascister och jämfört Israels handlingar med vad nazisterna gjorde, och avgått på grund av detta, så skriver Wallner följande om Kaplan på Facebook:

“Jag hoppas att jag får arbeta med honom igen. Och att fler får göra det, så att deras bild av honom kan få bli mer sanningsenlig än den som målats upp av medier och våra politiska motståndare.”

Det är som att om Anders Wallner fick bestämma så skulle Mehmet Kaplan stannat kvar som minister och fått en medalj för att han blivit utsatt för alla hemskheter som media och “politiska motståndare” utsatte honom för. Frågan som uppstår genast är om Anders Wallner stödjer Mehmet Kaplans handlingar? Läser man hela hans inlägg så tar Miljöpartiets partisekreterare inte något som helst avstånd från Mehmet Kaplans handlingar, utan det är medias fel för att de berättade vad Kaplan hade gjort.

Skärmavbild 2016-04-28 kl. 11.40.36

Miljöpartiet har mycket arbete framför sig innan partiet kan avislamiseras. Det är ett arbete som kräver ett kunskapslyft för alla de högt uppsatta miljöpartister som i flera år har trott att islamism är något som “rasister” och “islamofober” har kommit på. Det är uppenbart att partisekreteraren Anders Wallner inte kan leda ett sådant arbete.

Om detta debattklimat håller i sig och etablissemanget verkligen har bestämt sig för att konfrontera islamismen så har man mycket att göra. Tråkigt nog så är problemet större än Miljöpartiet. Som ett exempel kan man ta organisationen Islamic Relief som får ekonomiska resurser av biståndsmyndigheten SIDA. I maj 2015 skrev jag en artikel om problemen som Islamic Relief har i andra länder på grund av att organisationen har samarbete med islamistiska terroristorganisationer. Jag kan tänka mig att en diskussion om Islamic Relief kan bli aktuellt om ett kritiskt debattklimat angående islamism håller i sig.

Samtidigt är det inte självklart att ett sådant debattklimat kan fortsätta hur länge som helst. Det finns alltför många makthavare och institutioner i Sverige som på ett eller annat sätt har samröre med islamister. Det finns många som kan förlora sina politiska karriärer om islamismens makt hotas i Sverige. Bara för två år sedan kom det fram att Socialdemokraterna hade en överenskommelse med Sveriges muslimska råd som gällde riksdagslistor, landstingslistor och kommunfullmäktigelistor samt olika politiska frågor. Mehmet Kaplans sista uppdrag innan han kom in i riksdagen 2006 var att han var presstalesman för just Sveriges muslimska råd.

Det muslimska civilsamhället är av någon anledning alltid nära makthavarna och har ständiga möten med olika makthavare, eller är själva aktiva i politiken. Så det är inte alls säkert att kritiken mot islamismen som har påbörjats kommer att fortsätta. Däremot är det min förhoppning att detta debattklimat håller i sig, där vi för första gången i Sverige är överens om att ett plus ett är två och att islamism är en intolerant ideologi. För vi behöver detta. Sverige är det enda landet i EU som lät en islamist sitta i regeringen. Det har redan gått för långt. Kanske har även etablissemanget insett detta och väljer nu att konfrontera islamismen.

 

Nima Gholam Ali Pour

Dela

Fler artiklar

Situation Malmö på Twitter

Våra vänner